LAFKA 75 ÅR

Mer om vår historia och bokbindning för hand från det senaste seklet fram till idag i boken.

LAFKA 75 ÅR. Kan köpas hos oss för 25: - + porto. 

Bokbindning som handverk redan i 85 år

Kalle Hermanninpoika (Hermansson) Jokinen föddes den 14 februari 1874 i Jok’haaras hus i torpet Pienenmäki, i Uurainen, där han även tillbringade sin barndom. Hans föräldrar hette Herman Matinpoika (Mattisson) Jokinen och Wilhelmiina Gabrielintytär (Gabrielsdotter) Henriksson. Under sina ungdomsår vallade Kalle kor och utförde drängarbeten fram till dess att han år 1890 flyttade till staden Jyväskylä och blev lärling hos bokbindarmästaren Aapeli Pellikka. Av det betyg som hans lärofader gav honom framkommer att ynglingen Kalle Jokinen hade blivit bokbindarens lärling den 18 januari 1890. Efter fyra och ett halvt år, exakt den 31 juli 1894, gav mästaren Pellikka honom ett betyg av följande beskaffenhet: ”Itsensä käyttänyt kaikin puolin siivosti ja nuhteettomasti sekä edistynyt työssään kiitettävästi, josta tämä nyt todistukseksi hänelle annetaan.” (Övers: Uppfört sig anständigt i alla avseenden och oklanderligt samt att ha gått framåt med berömvärda framsteg i sitt arbete av vilket detta är ett betyg som nu ges till honom.) Kalle fortsatte sitt arbete som gesäll i Aapeli Pellikkas butik och fick ett nytt betyg den 15 oktober 1894, som förtäljer, utöver vad som nämns ovan, att "han har utfört sitt arbete med skicklighet och flitighet och är nu fri från den tjänstgöring som han haft hos mig”.

Efter detta begav Kalle sig till Helsingfors. Efter att ha sovit sin första natt i Frälsningsarméns natthärbärge i hörnhuset på Båtmansgatan började han sin tjänst som bokbindargesäll hos Bokbinderi- Julius Lindfors den 18 oktober 1894. Bokbinderiet hade tre gesäller. Familjen Lindfors tillhörde herrskapet som knappt umgicks med gesällerna. Arbetsdagen började klockan sju på morgonen och slutade åtta på kvällen. Mitt på dagen hade man en timmes matpaus. Lönen var 1:20 mark/dag. Efter ett halvt år kunde han få anställning hos bokbindarmästaren Algot Laurent, vilket han trivdes med bra och blev kvar i nästan 17 år. Han fick bra betyg och i det sista av dem nämns han som bokbindare och han sägs ha varit verksam som guldförgyllare. (Även hans söner Elis och Väinö var senare lärlingar hos "pappa" Laurent.)  Kalle arbetade i några fler bokbinderier innan han den 5 juni 1928 startade sitt eget familjeföretag Bokbinderi V. & K. med Jokinens äldsta son Väinö. Väinö hade redan börjat som oberoende bokbindare i slutet av 1920-talet på Ulrikasborgsgatan i Helsingfors.
Kalle beviljades hederstiteln bokbindarmästare den 13 december 1949. I Lafka var han verksam i 43 år ända fram till sin död den 13 december 1960.  Hans färd som bokbindare varade allt som allt i 70 år – och han arbetade alltså ända tills han var 86 år gammal. Utöver de officiella arbetena utförde han bokbinderiarbeten med sådana böcker som inte fick föras ut från banken, utan arbetet måste göras på kvällarna och helgerna i bankens egna lokaler.

Kalle Jokinens söner Elis och Väinö följde sin far i sina yrkesval och Väinö var med på att starta det bokbinderi som vi kallar för ”Lafka”. Vid den tiden arbetade Elis fortfarande hos Gummerus i Jyväskylä. Till en början hade Lafka ännu inte möjlighet att ge uppehälle för båda sönerna, men meningen var att Elis senare skulle ansluta sig till verksamheten. 1930-talets lågkonjunktur slog dock ned med full kraft för vårt företag i sitt begynnelseskede, såsom den gjorde i hela industrin i Finland då enorm arbetslöshet drabbade alla sektorer. Vid den tiden var Elis verksam som guldförgyllare i bokbinderiet "Yhteiskirjapaino". Guldförgyllarna hade alltid varit de mest välbetalda yrkesmännen, så att när företaget var tvunget att skära ner på anställda började man med Elis Jokinen. Uppsägningen motiverades ordagrant med att ”er far och bror har ju ett eget bokbinderi”. Det blev också så att Elis hjälpte till med arbeten vid Lafka alltid när extra hjälp behövdes. Så småningom började lågkonjunkturen avta och man byggde ut Lafkas lokaler. Vinterkriget som bröt ut i november 1939 förstörde dock dessa planer. Under kriget stannade Lafkas verksamhet av för ett tag. Väinö stupade den 25 februari 1940 i Pitkäranta på Karelska näset. Efter detta tog Kalle hand om Lafka. År 1942 gick Elis över till en anställning som bokbindarmästare hos Bokbinderi Oy (AB) Weil & Göös och senare till dess dotterbolag Oy Paragon Ab. På kvällarna hjälpte Elis ibland till i Lafka tillsammans med sin bokbindarfru Hertta.

Efter kriget i början av 40-talet rådde det brist på arbetsmaterial och -ämnen. När det sedan kom massor av beställningar på bokbindningar från ett antal universitet och olika statliga institutioner, blev vi tvungna att skicka flera ansökningar till folkförsörjningsnämnden för att vi skulle erhålla ett särskilt tillstånd bl.a. för inköpen av ägg, vetemjöl mm. Dessa ovan nämnda ämnen behövde vi för att kunna göra lim och förgylla kanterna på bokens blad. Och så blev det att vi fick dessa tillstånd och kunde åter igen fortsätta arbetet med bokbinderiet.

Den 2 december 1945 blev Elis Lafkas delägare och blev därigenom en heltidsanställd ända fram till sin död 1960. Utöver detta undervisade han på deltid i bokbindning i Helsingfors stads bokbindarakademi.
Början av 1960-talet var en tid av stora förändringar. I början av samma år avtog Kalle Jokinens krafter och han lades in på sjukhus där han också avled. I augusti under det året dog Elis av hjärnhinneinflammation. Elis efterlevande maka Hertta Jokinen blev då Lafkas delägare och deras son Olavi Jokinen, som vid den tiden arbetade på annat håll. Man började leta efter en ny arbetsledare och man hittade bokbindaren Toivo Salo som hade varit Elis lärling vid bokbindarakademin i Helsingfors samt i Lafka på kvällarna för att lära sig mer om bokbindningen. Han blev Lafkas delägare och tredje bolagsman. Senare avlade han även en masterexamen i bokbindning. Lafka hade ett gott rykte i att göra skickliga arbeten och bred kundkrets. Det ekonomiska läget var stabilt och personalen kunnig. Det var därmed tryggt att inleda en ny period i Lafkas historia.

I början av 1970-talet övergick man till 40 timmars arbetsvecka då lördagen blev en ledig dag, och även vi hade våra dörrar stängda trots att de ännu under de första tiderna öppnades ganska ofta. I Lafka tändes lamporna redan klockan 6 och släcktes först klockan 19-20. År 1977 blev Herta Jokinen sjuk och Olavi Jokinens hustru Varpu trädde istället för henne. År 1980 blev Olavi Jokinen ”lafkalainen” på heltid.

Under slutet av decenniet tog man hand om den tredje generationen och det fanns gott om arbete

I början av 2000-talet började förberedelser inför 75-årsfirande och det var under samma tid som Olavi Jokinen skrev ned Lafkas historik. Man konstaterade också att det var på tiden att Lafka skulle bli litet "mer modernt” och år 2003 gjorde vi våra första webbsidor. År 2007 blev den fjärde generationen delaktig i Lafkas verksamhet när Vesa Jokinen gick ifrån sitt tidigare arbete över till att arbeta på heltid i Lafka och för att bli företagets delägare. Han hade varit med i Lafkas verksamhet som fakturerare under flera decennier så att han hade lärt sig hur Lafka fungerade i verkligheten.

2010-talet började i tråkiga tecken. Olavi Jokinen som hade varit delaktig i Lafkas verksamhet i över 30 år insjuknade och blev inlagd på sjukhus år 2011. Också hans hustru Varpu Jokinen som även hon hade arbetat i Lafka i över 30 år blev sjuk under det året och avled på hösten. Efter det gick Vesas hustru Tuija Jokinen över till att arbeta i Lafka. Vi hade redan under flera år letat mer eller mindre aktivt efter en ny bokbindare med ett lärlingskontrakt till vårt bokbinderi. På hösten 2011 steg den unge mannen Tomi Lappalainen in i vårt binderi för att köpa falsben som han behövde då han studerade på Metropolia för att bli konservator. Köpturen omvandlades till en arbetsintervju och efter bara några veckor gick han redan en lärlingsutbildning i Lafka. Nu efter två år har han tagit en bokbindarexamen, blivit Lafkas delägare och inlett studierna till bokbindarmästare under ledning av mästaren Toivo Salo.

Med hjälp av duktiga anställda och vår lojala kundkrets riktar vi förtroendefullt våra blickar mot framtiden. År 2013 fyller vi redan 85 år och under hela den tiden har vi haft våra lokaler i Ulrikasborg på Tarkk’ampujankatu. Som ni säkert märker har Lafka varit ett mindre familjeföretag under många år och så vill vi ha det även i fortsättningen!
Det sägs att bokbindarna hade ”större kärlek för böcker än för pengar”, med tanke på Lafkas historia kan man lätt konstatera att det påståendet stämmer!
Tack för ni orkade läsa och lärde känna Lafka och dess folk. Ni är välkomna att besöka oss!

Kontakta oss!